Dagfin föddes på Luröy i Nordnorge 1912. Hans föräldrar hette Kornelia och Vilhelm. Familjen var musikalisk. Pappan var musikkorpral, och säkert fanns det många olika slags instrument i barndomshemmet. Dagfin och hans syskon kunde iallafall spela på de flesta. En viss kärlek till havet drabbade nog de flesta Luröy-bor, och förmodligen också en längtan om att havet en vacker dag skulle föra dem till någon bättre och kanske rikare hamn....Dagfin skulle så småningom bosätta sig i Bergen. Men innan dess förde havet honom ut på ett mycket farligt äventyr. På en helvetisk resa där många saknade returbiljett. Få var de som överhuvud taget orkade landa i vår verklighet igen, ens med livet i behåll! Han var rikt utrustad, Dagfin. Stark, glad, påhittig, konstnärlig på flera sätt och dessutom hade han ett gott förstånd. Säkert hade han också en otrolig självbevarelsedrift, det var antagligen den som bidrog mest till att han inte dukade under. Det skall heller inte glömmas bort att han hade en ung och livskraftig hustru vid sin sida när ångesten och även de fysiska smärtorna plågade honom som värst! Lidun hette hon, och många gånger skulle hon komma att föra hans talan inför läkare och andra myndighetsutövare. Det fanns stunder när Dagfin blev stum och gav upp- och det var när "maktens män" talade. Här var Lidun tuffare, hon hade ju inte utsatts för Den Norske Marines kadaverdiciplin heller.... De gifte sig 1949, och fick efter hand tre barn. Att de verkligen höll av varandra, råder det ingen tvekan om. Men båda hade ett hett temperament och mycket starka viljor. Vi barn fick växa upp i en relativt fördomsfri, men ganska tuff miljö. Dagfin tyckte mycket om att sysselsätta sig med oss. Han kunde "trolla" fram leksaker av ingenting, han behandlade oss som sina små prinsessor och han var verkligen vår kung! Lidun arbetade heltid på Televerket, och hur hon hann med allting, är litet av en gåta. Vi hade det iallafall mycket jämställt hemma hos oss. Dagfin kunde allt om hemarbete. Jag minns hur förvånad jag blev när mina vänners fäder inte kunde koka ägg, eller ens skära bröd hemma!På sin korta fritid odlade Dagfin rosor till sin kära fru, målade grannarnas hus, byggde fågelholkar(han älskade djur av alla slag), knöt ryamattor och lagade sin "Wartburg". (Den bilen krävde stora omsorger). Vi små hängde honom alltid i hasorna, och beundrade hans verk. Sedan kunde han ju spela på diverse instrument och det höjde ytterligare hans pappavärde! Kriget talades det inte så mycket om , men det låg alltid där i bakgrunden och vibrerade grått och kallt. Nedan följer en översikt över hans militära och delvis civila karriär. Jag har varit i kontakt med Riksarkivet i Oslo, Sjöforsvaret och Krigsmuseet i Horten, men tyvärr har de inte kunnat hitta så mycket om honom. Vi vet t ex nästan ingenting om vad han gjorde i Sjöforsvaret åren mellan 1945-48.

Den 1.oktober 1933 -31.mars 1934 gör Dagfin militärtjänst på O/S"Fr.Nansen". Drygt sex år senare, den 21.augusti -40 går han ombord på ett fartyg som heter "Kos.13". Nu är han signalist och anställd i Sjömilitäre Korps SMK.Dagfin skall fylla 28 år. Som tur är så är han inte någon ungdom när det HEMSKA KRIGET kommer, och ett främmande land ockuperar hela Norge. Ett annat främmande land tar hand om både kung, regering och SMK. Det norske folk är helt utlämnade till fienden. Men Kong Haakon med regering och en viss "Royal Navy" i kölvattnet, beordrar Den Norske Marine att strida på de allierade engelsmännens sida, och hela Nordsjön kryllar snart av M.L.er, MTB.er och andra "destroyers". På flera av de skeppen var Dagfin med och utkämpade strid på strid för ett fritt Norge.

Här följer en lista över fartyg som Dagfin arbetade på inom marinen:

"Kos 13 " från 21/8-40 till 5/6-41

"M.L. 128" från 14/6-41 till 3/11-41

"MTB 618" från 16/5 -42 till 31/8-43

HNMS"Stord" från 2/1 -44 t.15/2-44

HNMS"Svenner" från 6/3-44 till 6/6-44

HNMS"Arendal" från 7/11-44 till 9/2-45

K/S"Norge" från 17/5-48 till 3/9-48

K/S"Norge" från 20/5-49 till 1/9-49

Du som läser detta -kanske ingick i besättningen på något av fartygen, eller känner någon som gjorde det. Hör gärna av Dig till mig!Min e-post adress är: lill.karlsen@telia.com. All information är av största intresse!

Dagfin berättade att det mest skrämmande med kriget var att se sina kamrater bli skadade eller dödade. Han var i det närmaste förtegen med sina krigsminnen. Men ett och annat slank ur honom, någon gång ibland. Som den sanna människovän han var, led han verkligen när andra led, det måtte vara vän eller fiende. Dagfin sa att de tyska soldaterna blev illa behandlade efter befrielsen, ovärdigt och hånfullt på alla sätt. Han älskade verkligen sitt land, men han kunde skilja på djävulskap och patriotism. Soldat och fiende. En tysk officer, som Dagfin var satt att bevaka efter kriget, erbjöd honom 30 000 dollar, officeren menade att pengarna snart skulle konfiskeras iallafall. -"Du är den enda som har behandlat mig väl här, så tag emot pengarna och lev ett drägligt liv efter kriget." Men Dagfins moral satte stopp för såna gåvor. Så här i efterhand undrar jag om han ångrade sig, för det liv som väntade på honom och många av hans krigskamrater blev allt annat än drägligt...

Han fick förstås många fina utmärkelser. Men jag vågar påstå att ett nytt och skoningslöst krig bröt ut när han lämnade Den Norske Marine. Det får inte glömmas bort. Kungens stora TACK finns på många diplom och medaljer, men konkret fick Dagfin inte mycket mer än ett dimitteringsbevis och en allvarlig kallbrandskada med sig ut i den civila världen. Så här skriver han till en norsk myndighet:-"Min sykesak begynner 1949 etter et opphold på Militäre Sykehus i Oslo hvor jeg ble innlagt for årebetendelse i höyre fot. Yrke da :Kvm. (s) klasse 1 i Sjöforsvaret. Jeg hadde 9 års kontinuerlig tjeneste i Sjöforsvaret uten sykdom av noen art. Jeg ble dimittert som syk og invalid og ströket av militäre ruller samme år med skade i venstre fot (!) som oppstod ved feilbehandlig på Militäre Sykehus Oslo..."Foten måste sedan amputeras, såren läktes aldrig. Ingen ursäkt fick han och inget skadestånd betalades ut. Sjukhusbesöken skulle komma att bli många genom åren. Men på något underligt sätt, lyckades han skaffa sig både "Styrmannseksamen" och "Dispasjöreksamen" i Bergen på 50-talet. Nu blir Dagfin civilist, och arbetar som sådan som styrman på många båtar, "Lilly", "Lynx", "Heranger", "Canopus", "Annik", "Davanger", "Venga" och "Verma". Helt fram till 1964 arbetar han i inrikes- och utrikesfart , men till slut tvingas han att gå i land pga foten som ständigt värker. Han får sjukpension, men den kan han inte leva på med en familj att försörja, så efter många om och men (och dyra lån) börjar han att arbeta på Sjöforsvarets Bokopplag, Håkonsvern som kryptoförvaltare. Eftersom han nu är civil, hamnar han hela tiden snett i försvarets lönesystem.... 1969 får han ett bättre löneavtal, men nu börjar det bli litet för sent, Dagfin får cancer. Den 19. september 1970 avlider han på Haukeland Sykehus i Bergen, endast 57 år gammal. Saknaden efter honom var enorm!

Vi har Dig i kärt Minne Far!   -Astride, Rita och Lill Beate